17 år och mamma till Novalie

Jag har pratat med Johannes, vi pratade som två normala människor utan några elakheter och jag ska erkänna för er att det var då inte igår det skedde senast. Det kändes bra att prata med honom det måste jag erkänna även om det rörde om hela mitt inre, vände upp och ner på min själ. Det river upp många minnen och det fanns inte en sekund under tiden vi pratade då jag inte satt och skakade, kunde inte koncentrera mig på något annat än att få se att han hade läst vad jag skrivit och sedan vänta på svaret. Hade någon försökt prata med mig då hade dom inte lyckats något vidare med att få respons det kan jag säga. 
Men jag grät inte, det gjorde jag faktiskt inte även om jag verkligen fick kämpa för att hålla tårarna inne, det tänker jag inte ljuga om. Jag tror inte att jag riktigt fattat än, vad hände egentligen? Mer än ett år och allt bara försvann. Dog ut. Det var inte så här det skulle sluta och om du läser det här så tror jag att du vet det med. 
Just nu hoppas jag bara att du blir lycklig och att vi någon gång i framtiden kommer kunna prata med varandra på en vänskapligt plan och jag önskar inget hellre än att dom här känslorna ska försvinna. Jag vill inte bli varm i kroppen när du nuddar mig för det är inte det som din beröring menar att göra och jag vill verkligen slippa allt pirr i magen när jag tänker på dig. Du är far till min dotter. Våran dotter. Och det är det enda jag borde se dig som just nu, pappa till mitt barn och en vän. Mer kommer du aldrig att vara, inte efter allt som hänt.