~Jag lekar inga lekar längre~
Det är minst sagt med tungt hjärta som man lägger sig i sängen bredvid Novalies kanin som för övrigt fortfarande har den där speciella doften som bara min bus har. Det är med sorg i kroppen som man vaknar på morgonen och inser att man fått sovmorgon ytterligare en dag, ingen som ska ha mat klockan 6, ingen som ligger och tittar på en när man slår upp ögonen och smäller av ett enormt leende när man får se henne, ingen som vill komma över till mammas säng och mysa på morgonen, ingen som skvätter vatten på mammas tröja när det ska badas, ingen som "kan själv" och kladdar ner hela morfars kök med mat och gröt, ingen som ligger och snarkar bredvid en i soffan, ingen som retar ens humör varje dag och sedan får hjärtat att smälta med sitt bebisprat så man bara inte kan vara arg längre stunder än 3 sekunder, ingen som blir tokarg när man försöker komma i närheten med ett klädesplagg som armarna måste träs in i, ingen som vill se på barnprogram trots att jag flera gånger kommit på mig själv med att omedvetet sätta på barnkanalen varje morgon, ingen som leker med leksakerna som ligger så fint utspridda i halva huset, ingen som behöver nappen som ligger bredvid huvudkudden "ifall att den andra försvinner någonstans i sängens alla hörn"...ja ni fattar va?
Jag är så stolt över att vara mamma till denna lilla tjej och ibland, om så bara för en sekund vill jag gå tillbaka till Johannes, inte för att jag vill vara där med honom, inte för att jag tror att jag kommer må bra där utan för att jag vill spendera all min tid med min underbara dotter. Det låter så sjukt tycker ni inte? Att man kan önska att man stannat kvar i något som kändes som helvetet bara för att man inte står ut med tanken på att sakna den finaste lilla person man någonsin mött.
Ååh saknad, saknad och åter saknad fyller varje liten del av min själ. Det finns inte plats för något annat, varken lycka eller sorg, endast saknad och saknad är något av det värsta jag vet. Det värsta är att jag försöker fylla denna saknad med att köpa saker till henne och det är så fel!
Nej jag försöker inte köpa min dotter och jag vet att hon inte blir lyckligare med en hel drös saker men jag tror att jag däremot försöker fylla det där tomrummet som jag har med saker. Saker som jag igen och åter igen inser inte passar in, så jag köper nya saker, andra saker med olika passformar och jag letar och letar. Letar jag förgäves? Ja troligtvis, det enda som kommer kunna fylla mitt tomrum är den familj jag alltid önskar att jag haft, som jag en gång hade men som jag för inte längesen kastade bort.
En gång som känns som mycket längesedan lekte jag och en kille jag håller mycket av mamma, pappa och barn, vi lekte att vi var lyckliga och att vi en dag långt in i framtiden skulle gifta oss men jag är en stor flicka nu och stora flickor leker inte mamma, pappa och barn så leken tog slut och nu är jag endast mamma med ett barn varannan vecka och han en pappa som jag varken känner eller pratar med men som har mitt barn dom resterande veckorna och drömmarna om giftermål ligger begravda flera mil ner i jorden och där kommer dom att ligga en lång tid, kanske en evighet, tills jag en dag gräver upp och dammar av dom. Men denna gång kommer jag inte att falla lika lätt för min önskan om den perfekta familjen utan jag kommer trampa på dessa futtiga små drömmar och inse att i verkligheten är man inte lycklig, man leker inte mamma, pappa och barn och drömmer om giftermål, man är bara trasig och olycklig, man är mamma, mammas nya kille och barn, och pappan har man för länge sedan tappat bort men än är jag inte redo för det. I sinom tid kanske, i sinom tid. Tills dess tänker jag leva på dessa nergrävda drömmar och fortsätta att önska.
//xoxo Mia
Jag är så stolt över att vara mamma till denna lilla tjej och ibland, om så bara för en sekund vill jag gå tillbaka till Johannes, inte för att jag vill vara där med honom, inte för att jag tror att jag kommer må bra där utan för att jag vill spendera all min tid med min underbara dotter. Det låter så sjukt tycker ni inte? Att man kan önska att man stannat kvar i något som kändes som helvetet bara för att man inte står ut med tanken på att sakna den finaste lilla person man någonsin mött.
Ååh saknad, saknad och åter saknad fyller varje liten del av min själ. Det finns inte plats för något annat, varken lycka eller sorg, endast saknad och saknad är något av det värsta jag vet. Det värsta är att jag försöker fylla denna saknad med att köpa saker till henne och det är så fel!
Nej jag försöker inte köpa min dotter och jag vet att hon inte blir lyckligare med en hel drös saker men jag tror att jag däremot försöker fylla det där tomrummet som jag har med saker. Saker som jag igen och åter igen inser inte passar in, så jag köper nya saker, andra saker med olika passformar och jag letar och letar. Letar jag förgäves? Ja troligtvis, det enda som kommer kunna fylla mitt tomrum är den familj jag alltid önskar att jag haft, som jag en gång hade men som jag för inte längesen kastade bort.
En gång som känns som mycket längesedan lekte jag och en kille jag håller mycket av mamma, pappa och barn, vi lekte att vi var lyckliga och att vi en dag långt in i framtiden skulle gifta oss men jag är en stor flicka nu och stora flickor leker inte mamma, pappa och barn så leken tog slut och nu är jag endast mamma med ett barn varannan vecka och han en pappa som jag varken känner eller pratar med men som har mitt barn dom resterande veckorna och drömmarna om giftermål ligger begravda flera mil ner i jorden och där kommer dom att ligga en lång tid, kanske en evighet, tills jag en dag gräver upp och dammar av dom. Men denna gång kommer jag inte att falla lika lätt för min önskan om den perfekta familjen utan jag kommer trampa på dessa futtiga små drömmar och inse att i verkligheten är man inte lycklig, man leker inte mamma, pappa och barn och drömmer om giftermål, man är bara trasig och olycklig, man är mamma, mammas nya kille och barn, och pappan har man för länge sedan tappat bort men än är jag inte redo för det. I sinom tid kanske, i sinom tid. Tills dess tänker jag leva på dessa nergrävda drömmar och fortsätta att önska.
//xoxo Mia
