17 år och mamma till Novalie

Tror aldrig jag mått så bra som när jag packade mina saker och drog. Jag kan väl inte säga att jag helhjärtat försökte göra det bättre för det gjorde jag inte, visst jag kanske önskade att det skulle bli bra men jag hade inte orken att ta tag i det. Hjärnan sa att det bästa var att försöka, helhjärtat kämpa för det men hela min kropp skrek nej. Hjärtat hade redan stuckit och jag tog det bästa beslutet jag någonsin gjort. Att följa efter. 
Här och nu börjar mitt nya liv, jag vill aldrig mer tillbaka till det som var för jag har insett nu i efterhand hur jävla dåligt jag mådde. Jag var bara några få steg från att gå in i väggen. Därför tog jag mitt pick och pack och flydde baklänges. 
Så nu står jag här idag, 10 dagar senare och lyckligare än jag varit på länge. Nu kan jag äntligen vara den mamma som jag vill vara. Inte hon som inte orkar med sitt barn, inte orkar vara hemma. Jag kan ärligt säga att jag många kvällar satt i antingen köket eller sängen och grät av uppgivenhet. Jag kan inte räkna på fingrarna hur många gånger jag gick ut och satte mig någonstans och bara stirrade rakt fram. Jag orkade inte se honom i ögonen och att bara behöva säga några fåstaviga ord till honom gjorde mig irriterad. Jag smällde i skåp och sparkade på saker i blint raseri. Jag var så arg på allt, på honom, på henne, på mig själv, på mitt liv och jag kan uppriktigt säga att jag orkade inte fortsätta. 

//xoxo Mia