17 år och mamma till Novalie

Jag tror jag har råkat ut för det värsta en mor kan vara med om..eller åtminstone en av dom värsta sakerna. Det var i förrgår natt eller morse kanske jag ska säga för klockan var 6. Jag låg och sov men vaknade mycket tvärt av ett skrik. Ett skrik som jag aldrig hört förut. Jag visste inte ens att min dotter kunde ge ifrån sig såna hemska hjärtskärande skrik, skrik som fastnar i huvet och får en rysa i hela kroppen. Jag tror aldrig jag har haft så många negativa känslor i kroppen samtidigt som denna morgon när jag vänder mig om och förtvivlat upptäcker att jag är ensam i sängen. Var fan är min dotter? Mitt i min halvmedvetenhet griper en iskall hand tag i hjärtat när jag inser att skriket jag hör som mycket riktigt tillhör Novalie, min underbara lilla sessa, kommer ifrån golvet på andra sidan sängen. 

Rekordsnabbt var jag uppe på benen och framme, hittade henne inte först eftersom hon hamnat under sin säng på ett täcke, hade panik och rev och slet och skakade om vart annat tills jag fick upp henne i famnen. Jag tryckte henne hårt mot mig och här var tårarna inte långt borta. Sakta började tvivlan krypa fram, hur hade jag kunnat låta detta hända? Låta min egen dotter ramla i golvet medan jag sovit. Kände mig som världens sämsta mamma och har fortfarande inte smält allting. Det ligger för nära ytan ännu och jag mår hemskt över detta....

//xoxo Mia