17 år och mamma till Novalie

Uppdateringen här på bloggen är verkligen usel, tyvärr, men jag orkar inte. Det är så otroligt mycket saker som jag har att göra för tillfället, ställen att vara på och tankar att reda ut. Jag känner mig stressad, ledsen, lycklig. Gymnasievalet ligger precis runt hörnet och min hjärna går på högvarv. Jag hatar det här, hatar det så otroligt mycket! Förra gången var det någorlunda okej, jag visste ungefär vad jag ville, vilka drömmar jag ville uppnå. Jag siktade verkligen mot toppen, journalist var det jag ville bli, flytta till Stockholm, bli något. Något stort. Nu har jag ingen aning, mina planer har ändrats radikalt. Jag har min bus att tänka på och inte en sekund skulle jag kunna bryta allt och flytta upp till Stockholm nu, den tanken kommer inte ens in i mina tankar längre. Jag har alldeles för mycket jag inte vill släppa här där jag bor, där jag hör hemma. Dessutom är jag i stort sett stammis hos tandläkaren och åker ungefär bara fram och tillbaka mellan Mjölby och Motala.

Jag får dessutom otroligt mycket skit, väldigt stark kritik av folk jag inte ens känner för att jag valde och agera som jag gjorde. Visst fem månader kan för vissa verka som en mycket kort period, en period som man tydligen inte kan fatta ett beslut på. Det är omoget och förhastat säger dom, ja men testa på då så får ni se. Testa att leva som jag gjorde under dessa månader, testa att må som jag gjorde under hela den tiden. Jag kan inte berätta allt men jag kan åtminstone förklara mina känslor och jag vore glad om jag slapp få skit för det.

Nej, jag slutade inte älska Johannes, jag tänker inte ljuga och säga att jag gjorde det. Jag har nog aldrig älskat någon så som jag älskade den killen, även när vi hade varit ihop i flera månader fick han det att pirra i magen, när han såg på mig blev jag alldeles varm men någonstans räckte det inte längre. Han drog sig längre och längre bort från mig och jag drog mig mer och mer in i mig själv. Jag grät, skrek i min ensamhet, sov dåligt, var allmänt grinig och hade ständigt ont i magen. När jag var ute någonstans, med mina vänner eller när jag bara satt någonstans och stirrade då kände jag mig lugn och tillfreds men när klockan drog iväg och det var dags att gå hem då smög sig irritationen på mig. Ju närmare jag kom våran trappuppgång desto mer ont i magen fick jag, desto mer snurrade tankarna, "kommer han säga något, är han arg, har han saknat mig eller ens märkt att jag varit borta, har han varit orolig, hur länge kommer han ignorera mig nu, kommer han sova med mig inatt...". När jag klev in i hallen blev jag arg och ledsen. Vissa gånger märkte han inte ens när jag gick eller när jag kom hem, han såg inte att jag var alldeles utmattad, rödgråten. En kväll satt han bara på andra sidan sängen och lyssnade, lyssnade på hur jag grät. Han fick mig att känna mig totalt förnedrad och skamsen över mig själv och min kropp. Jag såg inte ut som innan graviditeten och han var inte sen med att påpeka det, det gjorde ont, så otroligt ont. Jag har inte valt att se ut som jag gör och jag är stolt över min kropp men han gjorde att jag skämdes över den, hatade den. Tyvärr lade han enligt mig hela sitt liv åt sidan för sin dators skull och jag hatade det. Jag vet inte hur många gånger jag ville kasta ut den genom fönstret, sparka på den och hoppa på den. Jag var så arg och ledsen så ni förstår inte. Det finns många saker som jag irriterar mig på men jag har inte lust att hänga ut någon på min blogg för det är inte rätt och därför begär jag heller inte att ni ska förstå mig men snälla, döm mig åtminstone inte. 
Sedan det här med att jag är en dålig mamma, det kan ni ta och stoppa upp. Allvarligt. Jag ska göra det här klart en gång för alla, det var inte JAG som bestämde var och när Novalie ska vara, jag läste ganska mycket om det här med delad vårdnad och boende innan jag flyttade och var otroligt orolig för om hon skulle klara att bo varannan vecka men jag gav med mig, motvilligt dock men jag gjorde det. Jag pratade med bvc som i sin tur pratade med en barnpsykolog och det lugnade mig eftersom dom sa att det inte var någon som helst fara i det. Jag litar på dom och hittills har allting gått mycket bra, Novalie verkar inte ha några som helst problem med boendet, hon är samma glada och pigga lilla flicka som innan och otroligt trygg. Den enda som det märks skillnad på är mig själv, jag är en betydligt mycket bättre mamma nu än vad jag var dom sista veckorna i lägenheten. Jag är piggare, gladare och jag kan uppriktigt säga att jag äntligen vill vara mamma. 

//xoxo Mia